Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/7/2/b/ungvuxen.se/httpd.www/wp-content/plugins/gallery-by-supsystic/vendor/Rsc/Menu/Page.php on line 228 FREDRICA NYMAN – Ung Vuxen
Ung Vuxen

Om bloggen: Fredrica kommer från Åbo, Finland men bor idag i Esbo (grannstad till Helsingfors) eftersom att hennes sambo och fästman arbetar där. Fredrica gick in i väggen våren 2015, och har varit sjukskriven sedan maj 2015. Fredrica är sjukskriven åtminstone till slutet av 2016 och vet inte exakt vad som händer efter det. Hon tar sånglektioner och har tidigare sjungit i kör, spelar även piano och gitarr. Hon räknar sig själv som ganska kreativ, hon skriver musik, ritar och gillar att fota. En stor orsak till att hon mår dåligt är att hon under en längre tid inte fått vara sig själv, p.g.a. diverse krav både inifrån sig själv och utifrån samhället. Jag har inte heller hunnit syssla med sådant som jag själv gillat, alltså att skapa. Min bästa väns död 2011 var en avgörande faktor i att Fredrica hela tiden var i gång mellan 2011 och 2015. I bloggen skriver hon om  återhämtning, både för att själv  kunna komma ihåg vad som faktiskt rörde sig i huvudet under återhämtnings- och rehabiliteringsperioden, men också för att andra ska kunna få mera information om vad utmattningssyndrom faktiskt kan vara. 

XOXO Fredrica

img_5383.jpg

Jag SKA

Posted on Leave a commentPosted in Blogg, Bloggarna, Fredrica Nyman

Jag ska komma till den punkten då jag tycker att min utmattningsdepression var det bästa som hänt mig! Dit är jag på väg redan, men vägen är lång och krokig.

Ibland behöver man bygga om vägar i städer, och just nu görs ett ganska omfattande vägarbete i Hagalund här i Esbo. Men en utmattningssjukskrivning kan också ses som ett vägarbete. Ett vägarbete i hjärnan. Jag bygger om och försöker hitta bättre vägar och sätt att nå mina mål. Jag försöker hitta andra mål. Mål som passar mig. Och det är ett hårt arbete för mig som alltid bara gjort så som jag trott att andra vill att jag gör. Men som sagt, en dag kommer det att vara värt det!

img_5473.jpg

Att ta ledigt

Posted on Leave a commentPosted in Blogg, Bloggarna, Fredrica Nyman

Förra veckan mådde jag väldigt dåligt och orkade ingenting. Till historien hör att jag är mitt i medicinbyte men också haft mycket program de senaste veckorna, jag var ju trots allt på begravning för en månad sen och inom den månaden har jag också fyllt 25.

På lördagen skulle jag ha åkt till Åbo och uppträtt på en av mina bästa vänners föräldrars födelsedagsfest. Festen ägde rum på ÅA:s kårlokal, och jag vet inte om jag sagt det tidigare, men ÅA ger mig stark ångest. Jag fick flera panikattacker, snuva, blåsor i munnen och kom på att jag inte klarar av det just nu. Så jag blev hemma.

Som sagt hade jag också snuva och feber från och till, så jag bestämde mig ganska fort att jag inte kan åka på gehörslektionen och sånglektionen vid musikinstitutet.

Och vet ni vad, det var ett bra beslut. Trots att jag inte hade mycket program inplanerat, gav det mig ganska starka stressreaktioner. Jag är ju trots allt sjukskriven för att det i så lång tid var för mycket. Jag är nöjd att jag den här gånger klarade av att bromsa. Att jag klarade av att ta ledigt.

img_5337

Jag är inte frisk

Posted on Leave a commentPosted in Blogg, Bloggarna, Ej Kategoriserat, Fredrica Nyman

Nej, det är ju därför jag är sjukskriven. För att jag är sjuk. Men det är som att folk inte riktigt fattar att jag inte är som när jag är frisk, för jag är ju bara hemma hela tiden.

Förr var jag en sån som gjorde allt för att jag visste att ”om jag inte gör det blir det inte gjort.” eller ”man får inte det ordentligt gjort om jag inte gör det själv.” och vägrade ta emot hjälp från någon. Jag hade också väldigt lätt för att bli vän med folk och kom överens i stort sett med vem som helst. Folk förväntar sig fortfarande att jag ska vara sån, jag är ju ”bara utbränd och deprimerad”, inte cancersjuk. Vissa människor har också lärt sig att utnyttja den jag var förr, och tyvärr är jag en människa som har väldigt svårt att säga nej. Och folk är vana med att jag inte säger nej eller ber om hjälp. Så därför antar de att jag klarar av sånt jag klarade av för två år sen. Men det gör jag inte, för jag har för låga serotoninnivåer i hjärnan. Mitt minne är skit. Jag har ingen koncentrationsförmåga. Jag är rädd nästan hela tiden.

Det är ju därför jag ännu är utbränd. För att jag trodde att jag måste synas överallt och göra allt perfekt, och vara den perfekta vännen som aldrig har några egna problem. För att jag inte kan säga att jag inte kan, för jag är sjuk. För att jag inte tar mig själv på allvar. För att jag inte lyssnat till mig själv, och gått över mina egna gränser. Sjukledig är jag för att jag ska hitta mitt värde och mina gränser och lära mig att respektera dem. Därför syns jag nästan aldrig någonstans mera, och därför avbokar jag det mesta. För jag måste också lära mig att avboka. 

IMG_5367

Du är ung, du orkar!

Posted on Leave a commentPosted in Blogg, Bloggarna, Ej Kategoriserat, Fredrica Nyman

Florakörens 70-årsjubileum 2014. Den här tjejen mådde inte bra, och när jag ser de här bilderna 2 år senare har jag ännu svårt att inte gråta. Våren 2014 skrev jag kand, jobbade på två arbetsplatser, sjöng i en kör som hade jubileum, sov i princip ingenting och gick upp 12 kg på tre månader på grund av stress. Ingen frågade hur jag mådde psykiskt. Istället fick jag höra hur jag skulle äta och träna för att gå ner i vikt. Utan att jag själv nämnt nånting om att gå ner i vikt. Ofta var detta insmort i något ”man mår också psykiskt bättre av promenader” Detta spädde ytterligare på den känslan jag hade inom mig, att jag inte dög eller räckte till, och att träna blev ett till krav på kravlistan.

Sommaren 2014 fick jag ett träningskort och hängde på gymmet 5-6 dagar i veckan. Om jag inte kunde gå dit åt jag mindre för att kompensera. I augusti stukade jag sedan foten och kunde inte gå normalt på en halv månad. Ibland känner jag ännu av att jag stukat foten för två år sen.

Ett år senare när jag inte kunde sluta gråta sa sambon försiktigt att han tror att jag är utbränd. Vilket jag var, och fortfarande är. Pressen 2014 hade jag redan vant mig vid, men innerst inne var jag så trött att jag inte ville upp ur sängen.

Ett år och tre månader har jag redan varit sjukskriven, och vi får se hur länge till det behövs. Trots att jag under det senaste året mest varit hemma och för mig själv har jag ännu svårt att slappna av, för jag är van att det hela tiden är bråttom. Min vårdkontakt har beskrivit det som att min kropp varit sjukledig, men min hjärna tror ännu att det är bråttom, för den vet ingen annan verklighet.

Jag stressade som en tok från 2011-2015 då jag brakade ihop. Bra år hade jag en handfull dagar utan program… Jag intalade mig själv att jag är ung och orkar allt, det var ju det alla sa åt mig. Men till slut gick det inte länge. Och tyvärr känner jag mig helt värdelös för att jag gick sönder och fortfarande är sönder.

 

img_5428

Ett år i Esbo

Posted on Leave a commentPosted in Blogg, Bloggarna, Ej Kategoriserat, Fredrica Nyman

Idag är det ett år sen vi flyttade till Esbo. På onsdag har jag varit nylänning officiellt i ett år. Jag trivs bättre än jag trodde, Esbo är inte som nån annan stad jag känner. En perfekt blandning mellan storstad och landet faktiskt. Jag saknar inte Åbo alls. (Förstås saknar jag mina bästa vänner, men dem saknar jag ju fast de skulle bo i Afrika) Åbo var aldrig min stad fast jag föddes och växte upp där. Jag får fortfarande darrningar, illamående och svettningar när jag är i Åbo. För mycket lidande är förknippat med den platsen. Det går säkert över med tiden, men än så länge trivs jag bra i Esbo.