Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/7/2/b/ungvuxen.se/httpd.www/wp-content/plugins/gallery-by-supsystic/vendor/Rsc/Menu/Page.php on line 228 JACQUELINE S – Ung Vuxen
Ung Vuxen

Om bloggen: Välkommen till min blogg! Jag heter Jacqueline, är 20 år gammal och bor i Västerås men har rötter i Göteborg och Lund/Malmö. För tre år sedan började det bli svårt för mig att låta prestation i skolan och vad jag faktiskt klarade av gå hand i hand. Det slutade med krasch in i väggen och sedan en ätstörning som jag fortfarande går i behandling för. 54 veckor i dagvård blev det utöver öppenvård, och här är jag nu - påväg ut i livet med en positiv framtid framför mig. Här i bloggen kommer jag skriva om hur det är att finna vägen tillbaka, hur det är att sakta ta avstånd från diagnoser och sjukdomstillstånd, och istället finna vem JAG är, på riktigt!
Hundar, skrivande, vänner, hästar, studier på högskola och en framtida flytt...

Jag har inte tid att vara sjuk längre: det här är min väg tillbaka!

heart-771011_1280

Ångest försvinner inte av en promenad

Posted on Leave a commentPosted in Blogg, Bloggare, Bloggarna, Jacqueline S

”Jag tror att när man har ångest så ska man inte ”skjuta undan” problemen med te.x mediciner, och de flesta ”gräver ju ner sig” hemma när man har ångest. Jag förstår att det inte är lätt, men jag tror att det blir som en ond spiral och att man endast ”dödar ångesten” tillfälligt. När man är hemma också när man har ångest så bildar man en sorts social fobi och allt går bara runt i en ond cirkel. Jag tror på det naturliga (ja det kanske låter hårt) men att träna, prata ut och iallafall försöka gå ut och göra något gör mycket för själen. Rutiner är också enormt bra när man har ångest, för människan behöver rutiner och veta att man har saker att göra. Annars blir det lätt så att man stänger in sig själv med onda tankar.. Så mitt tips är iallafall att gå upp tidigt, försöka träna på något vis, även om det bara är en promenad, och även om man inte har något att göra – försöka tvinga sig själv till att gå ut och hitta på något. Kanske gå till bibblan, träffa en kompis eller vad som helst. Bara man kommer ut och socialiserar sig på något vis så man inte blir ännu mer instängd.”

 

Här ovan är ett utdrag ur Dessies inlägg om psykisk ohälsa – och jag känner en sådan enorm frustration för vad hon uttalar sig med, och jag vet att det finns många där ute som kritiserar sig själva för att de inte klarar av att göra som Dessie säger att man ska.

Jag sitter med en nyskapt ångest nu. Hela dagen har för mig gått åt till att hantera min inre stress och prestationsångest över att jag inte orkar gå ut, vara social, träna eller ”bryta den negativa spiralen”- a la Dessie. Hela dagen har för mig gått åt till att acceptera att jag inte är på topp, att det är okej och att jag inte gör något dåligt mot mig själv genom att ta det lugnt. Genom att lyssna på kroppen och stänga av pressen.

Jag ställer frågan, är det så här omvärlden ser på ångest? Är det så här alla ”friska” och ”normala” människor tror att det är att leva med ångest? Att man gräver ner sig, skjuter undan problemen med mediciner, och att det enda som krävs är att gå ut och gå på promenader ibland? Är det så här illa?

Jag var helt och hållet emot mediciner när jag först blev utmattad. Jag tyckte att mediciner inte skulle hjälpa, och att jag inte var sjuk. Men när jag tvingades springa ut ur ett klassrum, bryta ihop totalt hos skolkuratorn och gå hem var och varannan dag för att jag inte klarade av att vara i skolan, ja – då behövdes mediciner.

Medicinerna fick mig att dämpa det allra värsta (även om det kom en del bieffekter, men det hör inte saken till) och senare även vara mottaglig för behandlingen jag fick och får. Medicinerna gjorde ångesten lite mer uthärdlig och jag klarade av att vakna varje morgon och göra något litet. Medicinerna har räddat mitt liv – för om jag kunde må så dåligt som jag har mått med dem, hur skulle jag då mått utan?

Jag vill inte att en enda människa här i världen ska tro att ångest går att bota med en promenad, att de som ligger hemma med ångest gräver ner sig och helt enkelt borde ta sig i kragen, eller att mediciner är att skjuta undan problemen tillfälligt. Jag vill att alla i vårt samhälle ska förstå att ångest är något riktigt, allvarligt, jobbigt och allt för vanligt. Jag vill att de med okunskap, som Dessie, ska få höra hur det är, av OSS, och ta ett ögonblick för att tänka efter, väcka förståelse och acceptans.

Att leva med ångest, social fobi, tvångssyndrom, ätstörning, utmattning, bipolär sjukdom, eller vad som helst är jobbigt. Det finns hinder i vardagen för alla, oavsett diagnos eller inte, men medan det är accepterat att någon som genomgår en cellgiftsbehandling kanske ska undvika onödig kontakt med infektioner, baciller osv, så är det inte accepterat att någon med psykiska hinder undviker att bli utsatt allt för mycket.

Det ÄR okej att vara hemma. Det ÄR okej att inte orka gå till gymmet, biblioteket eller skolan. Det ÄR okej att inte orka kämpa till 110% varje dag. Det ÄR okej att känna.

tumblr_m26qw7ofdc1qhhjojo1_500

Det stämmer dock till viss del att träning kan hjälpa mot ens ångest, och att det ofta blir bättre om man tvingar sig själv ut trots oro, men klandra dig inte för att det inte går, eller att du inte orkar. Det tar tid, kraft och mycket vilja, men en dag kommer du klara det du idag inte gör.

Spontant behöver inte alltid vara dåligt

Posted on Leave a commentPosted in Blogg, Bloggare, Bloggarna, Jacqueline S

Jag gillar att kontrollera saker, vilket jag nämnt tidigare, och ju mer jag strukturerar och ordnad – desto mer kontroll har jag. Eller hur? Nja, kanske inte. 

Min vardag rullar på med en del bakslag tyvärr, men också steg framåt. Har tappat greppet lite om att fortsätta enligt dagvårdens riktlinjer, som jag var så duktig på innan jag avslutade den behandlingen. Trodde inte det skulle vara så ”illa”, men enligt min behandlare var det inte bra. Men även om rösten inom mig säger ”tänk hur bra det då går om du kontrollerar vad du gör!?” så väljer jag att släppa den inbillade kontrollen och följa planen istället. Nu handlar det om att jag försöker kontrollera rätt, mig själv från att fastna i ätstörningens klor så att säga. 

Tidigare i veckan, i måndags, skulle jag till Eskilstuna för att hämta min mammas post till hennes företag (hon arbetar som advokat) och då passade jag på att träffa Rebecka eftersom hon pluggar där. 

Vi har pratat om att hon ska följa med när jag, någon dag, tatuerar mig, så vi skulle besöka hennes tatueringsstudio där hon gjort sina tidigare. Kort sagt så slutade det med att vi 1,5 timmar senare satt i stolen i tur och ordning och TATUERADE OSS! 

Där släppte jag helt på kontrollen. Det fanns inte ens något sådant i mitt vokabulär. Jag lät en vilja inom mig ta över och nu är jag ”gaddad” (säger man ens så?) och NÖJD.  

Min ena syster Josefine sa så fint att allt spontant inte behöver vara dåligt, och det stämmer. Jag tror att det häller att hitta den där balansen mellan kontrollerat och spontant, i alla fall för mig, för att det ska kännas bra. Jag mår inte bra av att inte ha någon struktur, men uppenbarligen mår jag heller inte bra av för stor kontroll heller – för det går inte att få igenom. 

Hur känner ni kring kontroll vs spontanitet? Kan man vara det ena utan att utesluta det andra? Är det bra att vara spontan? Är det bra att ha kontroll? Eller bör man kanske byta ut kontroll mot struktur? Skriv gärna hur ni tänker! 


Fåglarna symboliserar att jag snart är fri, FRI(SK) och ska hitta min väg i livet. Men också att våga ta steget, testa mina vingar och prova nya saker, som till exempel att tatuera mig! Jag är jättenöjd så här fyra dygn senare!

Ska försöka bli bättre på att skriva här, det är ju så kul och jag älskar att formulera mig i text (och tal haha!) jag har dessutom något helt fantastiskt att dela med mig av snart!

d16feccf-cb0c-4ccd-b51c-a9a68fc662fe_evolution

Framtiden

Posted on Leave a commentPosted in Blogg, Bloggare, Bloggarna, Jacqueline S

Jag är en sådan person som ständigt och jämt oroar mig inför framtiden. Jag gillar att strukturera, planera, organisera och att känna att jag har koll på vad som väntar mig. I mitt rum hänger till exempel dels en whiteboard-veckoplanerare med veckans alla dagar som jag har strukturerat i förmiddag, eftermiddag och kväll. Bredvid den hänger en inlaminerad vardagsplanerare med två block; ett för förmiddagen och ett för eftermiddagen. Detta är för att jag ska kunna strukturera mina dagar – skriva när jag ska vara i skolan, när jag har möten osv osv. Utöver det har jag kalender på mobilen synkat med datorn.

Jag tror att jag så gärna vill ha ordning och reda för att kompensera upp det kaoset jag allt för ofta har inombords. Tankar som var vill jag bo, vad ska jag studera till våren, vad gör jag nästa höst, vad vill jag bli? osv fyller mig varje dag utöver den ångest och oro som riktas mot mig personligen, och för att minska på stressen försöker jag planera veckorna så noga det går. Sedan om jag inte följer planerna blir jag så klart mer stressad, och det är en negativ spiral.

Jag är stressad –> planerar –> kan inte följa planerna –> planerar mer –> stressar mer.

Men sanningen är att jag lägger för mycket tid och energi på att bara tänka och planera på hur det ska vara, och kan bli, att jag glömmer det jag gör nu; det som jag planerade för förra veckan. Förstår ni vart jag vill komma?

Jag oroar mig för att framtiden inte kommer bli perfekt, eller tillräckligt tillfredställande, att jag försöker ordna upp nuet så att det ger bäst förutsättningar för att lyckas. Men det går ju bevisligen inte. Jag menar, i så fall hade jag inte befunnit mig där jag är nu; påväg tillbaka efter utmattning, depression och ätstörning.

d39e4c955343a9df51abf6cbdf4e0e65

Det här tror jag verkligen stämmer! För att komma dit jag vill, alltså prestera bra och vara lycklig och allt det där, så måste jag ta ett steg tillbaka och arbeta med nuet. Jag behöver träna på att tycka om vad jag gör här och nu för att någonsin kunna ha den där ”perfekta” framtiden. Jag behöver vara i stunden, tycka om vad jag gör, och inte se längre fram än så.

Sedan går det så klart att tolka citatet på olika sätt, men det här är mitt! För att jag ska kunna hamna där jag vill och prestera på den nivån jag vill, så måste jag kunna trivas i livet och med mig själv. Så enkelt är det.

Och det finns en sak med framtiden som jag kan lova er. Det är att den kommer förr eller senare. 

img_6155

Jag hoppade till mig en förkylning

Posted on Leave a commentPosted in Blogg, Bloggare, Bloggarna, Jacqueline S

Nu är det helg igen, och om jag ska vara ärlig är dagarna i ett enda virrvarr men så får det vara ibland! Jag har mycket att tänka på; skola, framtid, hur behandlingen tar sig framåt, och allt det som händer i min kategori ”det riktiga livet”. Inte undra på att vilken veckodag det är, inte riktigt prioriteras!

Igår kom min vän Rebecka hit, vi lärde känna varandra innan Tilia-lägret och har hållit ihop i vått och torrt sedan dess. Ganska spontant drog vi till Yoump, ett hopplekland för både barn och vuxna. Tänk er ett stort lekland med enbart trampoliner av olika slag och skumgummigropar. Det var värre än ett gympass, haha, och både R och jag var knallröda i ansiktet av ansträngning efter några få minuter. Men kul var det!img_6155

Idag var vi båda två helt däckade, och vi kom inte upp ur sängen förrän tjugo i elva, och sedan dess har jag kämpat mig fram med en dunderförkylning. Halsen är som taggtråd, näsan täppt och kroppen helt mör. Med andra ord blev det inget dressyrpass för mig, som planerna var, och det är väldigt trist. Jag hade sett fram emot att få träffa Toppen igen (även om jag gjorde det senast igår morse vid åtta, då vi tog en tidig morgonskritt ute i skogen).

Vi har inte gjort så mycket, förutom att pyssla i våra motivationsböcker och lyssnat på musik. En riktigt lugnt och skön dag, med andra ord. Det är så härligt med R! Vi kan göra ingenting och ändå trivas i varandras sällskap, och bara vara. Sådana vänner behöver man hålla fast vid!

tumblr_n34azicge81r30u3wo1_500

Det är okej att känna

Posted on Leave a commentPosted in Blogg, Bloggare, Jacqueline S

Det är okej att känna. Det är okej att känna sorg, ilska, ångest, att depressionen tar över, att energin inte räcker till, eller att du är glad. Det finns ingen som kan säga åt dig att du känner på ett visst sätt, eller att du borde må på ett visst sätt. Oavsett vilka känslor du har inom dig så är de dina och det är okej att acceptera dem.

Den här veckan har inte varit min, det måste jag erkänna. Jag har haft två dagar i skolan med föreläsningar, och bara idag var jag där i tre timmar i en föreläsningssal med en ventilation anpassad för 30 elever. Vi var 80 pers i salen, så med andra ord hade jag knappt 50% av det jag behövde. Varken i syre eller energikapacitet.

Jag vet inte hur det är för er, om ni har erfarenheter av utmattning, svår stress, depression och dylikt, eller om ni har haft turen att klara er utan dessa ”bumps in the road”. Oavsett så antar jag att ni kan känna igen er när jag säger att min energi bara har varit slut efter att jag har gjort det som jag har i kalendern. Jag har inte orkat med att göra mer än cykla till och från skolan, och det var knappt så jag orkade förflytta mig från soffan till sängen. Jag försöker påminna mig om att det är okej att känna mig trött, även om det är svårt.

Jag minns hur det var för snart två år sedan, när jag gick in i väggen efter att ha varit rejält sjuk i körtelfeber + prestationsångest över skolan. Jag kunde gå i trappan här hemma och helt plötsligt känna att jag var millimeter från att somna – där! ståendes! Jag minns det glasklart, exakt hur det kändes. Det krävdes en sådan kraftansträngning att fortsätta gå framåt, och att det brände i ögonen för att gråten var så nära. Jag orkade inte mer, men jag pressade kroppen framåt varje gång. Tillslut gick det inte, och det tog ut sig på andra plan. 

Om jag hade valt att lyssna på kroppen istället – om jag hade valt att acceptera mina känslor och kroppens signaler, då hade jag kanske kunnat tillåta mig att vila. Då hade jag kanske inte sjunkit lika mycket. Då hade jag kanske inte suttit här, två år senare, med snarlika symptom och med ett nästan identiskt tankesätt: kör på Jacqueline, sluta sjåpa dig, öppna böckerna och var inte så lat.

2015-05-12-exhausted

Nej, jag ska acceptera det jag känner. Jag ska acceptera hur jag mår. Jag ska acceptera att det idag inte har varit en bra dag och försöka ta mig igenom kvällen så att det blir en ny start i morgon! Kämpa på alla ni där ute! Jag vet att ni klarar det!