Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/7/2/b/ungvuxen.se/httpd.www/wp-content/plugins/gallery-by-supsystic/vendor/Rsc/Menu/Page.php on line 228 SANNA ZACHRISSON – Ung Vuxen
Ung Vuxen

Om bloggen: Jag heter Sanna och är 27 år gammal. Jag bor i Uppsala med min sambo men är född och uppväxt i Västerås. Är sedan 2 år tillbaka sjukskriven på heltid och har nyligen gått en intensiv behandling inom DBT (dialektisk beteende terapi) för min diagnos Borderline vilket är något jag kommer att fokusera på i denna blogg. Hur det är att leva med Borderline, vad det är och innebär, samt hur man tar sig igenom motgångar och finner ljuset i dom allra mörkaste stunderna. Jag kommer även att dela med mig av mina erfarenheter i livet, alltifrån barndom, kärlek, psykiatrivården, ångest, behandlingar samt information och diskutioner kring samhällets syn på psykisk ohälsa och hur vi tillsammans kan bryta den missuppfattade och tabu lagda bilden. Med en verklighetstrogen, äkta historia och resa utan filter hoppas jag att kunna öka förståelsen och kunskapen om psykisk ohälsa. Samt bidra med motivation, hopp och tro på alla er där ute #Generation Presentation.

Alis volat propriis / Sanna

1044670_10151467979002816_192750651_n

We don´t talk anymore

Posted on Leave a commentPosted in Bloggare, Bloggarna, Sanna Zachrisson

Jag har mått då himla bra den senaste veckan, nästan för bra vilket gjorde att jag inte blev så förvånad när jag igår kväll gick och la mig med en klump i magen och gråten i halsen. För jag vet ju med mig själv att jag pendlar väldigt snabbt och fort i mitt sinnestillstånd och att det kan räcka med en så liten sak som andra inte ens lägger märke till men som blir väldigt stort för mig. Det är precis som att jag känner på mig när jag har mått bra en längre period att snart så ”smäller” det igen. Det blir nästan som att jag börjar söka mig till sånt som jag vet får mig att må dåligt igen för att jag helt enkelt mått bra för länge. Som att må bra inte är till för mig i längre perioder, för så har det aldrig  varit så varför skulle det vara så nu?
Jag vet vad som triggade igång ångesten och det är inget jag kommer gå in på men läser ni låt texten längst ner så förstår ni säker.
Ångesten och värdelös känslorna kom så fort jag la mig i sängen så för att kunna sova fick jag ta extra ångest dämpande medicin. Och när jag vaknade idag va ångest fortfarande påtaglig. Kom inte upp ur sängen fören vid 2 på eftermiddagen. Jag tänkte först ta mer Theralen och bara gå och lägga mig igen och sova bort ångesten men jag visste att den bara skulle finnas kvar när jag vaknade igen så istället ringde jag till mamma.
Jag gråter väldigt sällan, då jag vet att om jag väl släpper på känslorna att jag börjar gråta så kommer jag inte kunna sluta. Men det räckte med att höra mammas röst så kom alla känslor över mig.
Jag fick ösa ur mig allt som gjorde ont, jag fick gråta ut sorgen och gråta över det som många anser som förbjudet.
Över det som jag har så svårt att släppa taget om och som jag slår på mig själv varje dag om att jag inte kan släppa taget om. Mamma sa då nåt väldigt bra, hon sa:
-Sanna, för dig blir känslorna över den som lämnat dig starkare än känslan över kärleken du får av den som finns just nu. 
Och det är så sant!
Detta är ett mönster som följt mig genom hela livet och som jag vet är ett stor problem för oss med Borderline.
Att känslan över att bli lämnad och avvisad är så stark, så stark att ingen annan känsla blir starkare. Hur fin, bra och underbar den än är så kommer den inte upp i den nivån av känslokraft som den man får när man blir lämnad.
Ingenting rubbar den känslan, ingen annan känsla kan besegra den. För den är så stark, när den väl kommer över en.
Den gör så ont att inte ens kärlek och trygghet kan få den att försvinna.
Svårt att förklara så att andra ska förstå, då man många gånger inte ens själv förstår varför man känner så starka känslor till något som inte finns kvar.

Efter att ha fått prata och gråtit med mamma i över 2 timmar så lättade iallafall trycket i bröstet och jag kunde reflektera över mina känslor på ett lättare sätt.
Ångesten och tankarna cirkulerar fortfarande men inte i lika hög fart, jag hinner med dom.
Så texten nedan får tala vidare…..

We don’t talk anymore
Like we used to do
We don’t love anymore
What was all of it for
Oh, we don’t talk anymore, like we used to do…

I just heard you found the one, you’ve been looking
You’ve been looking for
I wish I would have known that wasn’t me
Cause even after all this time
I still wonder
Why I can’t move on
Just the way you did so easily

Don’t wanna know
If you’re looking into her eyes
If she’s holdin’ onto you so tight the way I did before
I overdosed
Should’ve known your love was a game
Now I can’t get you out of my brain
Oh, it’s such a shame

That we don’t talk anymore
(we don’t we don’t)
We don’t talk anymore
(we don’t we don’t)
We don’t talk anymore
Like we used to do
We don’t love anymore
(we don’t we don’t)
What was all of it for?
(we don’t we don’t)
Oh, we don’t talk anymore
Like we used to do
Like we used to do

[Charlie Puth & Selena Gomez:] We don´t talk anymore

 

 

dsc05714

Kommer det nånsin sluta göra ont?

Posted on Leave a commentPosted in Bloggarna, Ej Kategoriserat, Sanna Zachrisson

Det här inlägget har jag påbörjat, suddat ut och avslutat. Börjat om på men aldrig skrivit klart.
Anledningen är för att detta inlägg handlar om det som jag skuldbelägger mig mest för men också det som jag har jobbat och jobbar hårdast med. Det som har tagit så stor plats i mitt liv, fast det för länge sedan lämnade.
Och det gör mig både arg och ledsen att det fortfarande påverkar mig så pass mycket.
Jag vet att jag har kommit längre framåt, att jag inte står lika hårt kvar i det men här nånstans har jag fastnat.
Jag vill och hoppas att jag kommer komma längre än såhär. Men jag har också förstått och accepterat att det troligtvis alltid kommer att göra ont.
Jag är fortfarande vilsen i detta och har fortfarande så mycket frågor, som kommer märkas i texten.
Jag har inte kunnat skriva klart detta inlägg för jag själv inte har svaren och för att jag är rädd för att det ska missuppfattas och helt enkelt uppfattas fel, samtidigt vill jag dela med mig av detta för det är såhär det är för mig, jag skulle ljuga både för er och mig själv om jag sa att det numera är lätt.
Jag skriver även detta för att jag vill veta om det bara är jag som tänker och känner såhär eller om det finns någon som känner igen sig i det jag skriver. Så om ni gör det, kommentera eller maila mig gärna. Det skulle hjälpa mig!
sanna.zachrisson89@gmail.com

Under en tid nu så har jag haft en hel del drömmar som gjort det förflutna påmint. Minnet av att bli lämnad, att förlora, att inte längre räcka till om det liv som jag en gång hade med X.
Ett liv jag lämnat och inte lever längre men som ändå finns kvar.
Jag hade en väldigt nära relation med X familj och när jag förlorade X så förlorade jag inte bara honom utan också en familj. En familj jag spenderade väldigt mycket tid tillsammans med.
Tack och lov har jag fortfarande kontakt med dom på en nivå som tillåts. Men att inte längre få vara en del av den familjen är något som fortfarande gör väldigt ont.
Jag vet att man ska tänka och många säger till mig att jag ska se och uppskatta den familj jag nu fått in i mitt liv tillsammans med den kärlek jag nu delar livet med.
Självklart så gör jag det! Men en sak ska ni veta om mig och hur jag funkar. Har man en gång tagit en plats i mitt liv och hjärta så ersätts aldrig den av någon annan.
Det betyder INTE att jag inte älskar J, skulle han försvinna ur mitt liv så skulle han på samma sätt som X alltid ha en plats inom mig som endast tillhör honom. Såren som finns kvar från mitt förflutna har inget med honom att göra, dom skulle finnas där även om han fanns eller inte fanns i mitt liv. Han har inget med mitt förflutna att göra för han ingick inte i mitt liv då men det innebär heller inte att allt från mitt förflutna försvann när han tog plats i mitt liv.
Mitt bagage har ju följt med mig in i livet med honom. Och i det bagaget ingår X hur mycket jag än vill eller inte.
Bara för man träffar en ny måste det då innebära att man inte längre kan eller får kännas vid sitt förflutna?
Är det de som anses som att man gått vidare? Att det förflutna inte längre påverkar en?
Jag har svårt att förstå det där! för vårt förflutna har ju format oss till dom vi är idag, det förflutna är ju en del av en själv och ens liv. Det är inget jag kan ändra på. Så skulle jag inte kunna kännas vid mitt förflutna så skulle jag ju heller inte kunna kännas vid mig själv och den jag är.
Så anses jag som någon som inte gått vidare för att jag fortfarande påverkas av det som ingått i liv, som är en del av det liv jag har levt?
6 år av mitt liv levde jag tillsammans med X, så måste jag glömma 6 år av mitt liv bara för att det är år jag spenderade med någon annan än den jag spenderat mitt nuvarande liv med?
Man kan inte ändra på vad som har funnits eller hänt i ens liv. Och det är svårt att komma vidare när mycket fortfarande påminner en om vad som en gång varit och det är inget jag verken kan eller vill ändra på för det skulle innebära att jag skulle få lämna en massa betydelsefulla människor. Dom som ingick i livet då men som också ingår i livet nu. Dom påminner mig alla på olika sätt om det liv jag hade tillsammans med X och vad som jag förlorat men också om vad jag faktiskt har kvar i livet. Och det skulle jag aldrig vilja välja bort så jag har accepterat att kanske alltid kommer att göra lite ont och att det helt enkelt får göra det.
Finns det nån tids bestämmelse på när det ska sluta kännas? Jag vet att många anser att det har tagit för långt tid för mig att komma vidare och att många anser att jag inte släppt taget än men en sak vill jag berätta för er.
Jag träffade X när jag var 18 år, jag blev vuxen tillsammans med honom, det man gör första gången i livet som att flytta hemifrån, betala räkningar, skriva sitt första cv, börja på sitt första jobb osv, allt det upplevde jag för första gången med honom. Det var tillsammans med honom jag delade dom där första ögonblicken med och tog dom där första stegen ut i livet, det vuxna livet. Och jag trodde verkligen att han var mitt livs kärlek som jag skulle leva hela mitt liv med, för han var då hela mitt liv.
Det tar tid efter en sån förlust att bygga upp sig själv igen och ett nytt liv som ska kännas komplett. Och det här är en sorg jag alltid kommer bära med mig, hur lycklig jag än kommer att bli. För livet innebär inte bara lycka och glädje utan även sorg och besvikelse och jag har lärt mig att inga känslor är fel att känna.

För mig har begreppet att gå vidare betytt att jag har fått lära mig att acceptera och leva med att jag har dessa minnen, känslor och tankar som tillhör mitt förflutna.
Att jag kommer hamna i perioder då det förflutna kommer göra sig mer påmind och göra mer ont.
Men sedan jag slutade att slå lika hårt på mig själv som jag tidigare gjort så har dessa perioder blivit lättare.
När jag har tillåtit mig att känna sorg, besvikelse, skuld och saknad efter en del av mig som lämnat men som det fortfarande finns spår kvar utav i mig.
Jag brukar jämföra dessa känslor och tankar som en liknelse av fantomen smärtor.
Du vet om att en del av dig är borta, för du kan inte se den, känna på den eller röra dig tillsammans med den längre för den finns inte kvar. Men trotts det så kan du ändå känna den delen lika tydligt som när den fortfarande fanns kvar och uppleva smärta i den del som är bort plockad men som en gång varit hela du.

Text från låten Jag har gjort det igen med Melissa Horn

Du har varit sann.
Jag har varit någon annan
Så om det känns som du förlorat
Så tänk att det var du som vann
Är jag argare nu
Förr så höll jag igen
Ja den du inte vill tro att jag är

Det är den jag är egentligen

Jag har gjort det igen
Jag har dröjt mig kvar
Det finns en gräns för nästan allt
Men för dig har jag gjort undantag
Jag har saknat en vän
En som tål det jag tål
Den enda som förstår varför
När jag går halv härifrån

Alis Volat Propriis / Sanna

19694_10151272983262816_1828002143_n

När kroppen bara säger NEJ!

Posted on Leave a commentPosted in Bloggarna, Sanna Zachrisson

(bilden är på mina två katter Romeo och Milo, som alltid ligger vid min sida när jag är dålig) 

Hej alla fina!

Nu har jag varit sjuk i tre veckor med endast några få dagar då jag mått okej.
Allt började med att jag i slutet på juli plötsligt fick en massa utslag på överkroppen, som kliade fruktansvärt mycket.
Jag sökte vård och dom bedömde då att jag fått en allergisk reaktion. Utslagen fortsatte att sprida sig över hela överkroppen och även ner på låren och ljumskarna. Sökte då vård igen och denna läkare var med noggrann och undersökte utslagen med förstoringsglas och tog prover och jag fick då veta att jag drabbats utav ett hud virus.
Fick då starka kortison salvor och utslagen försvann mer och mer, när det väl var borta drabbades jag utav förkylning med lätt feber. När jag kände mig bättre körde jag på som vanligt, storstädade lägenheten och var fysiskt aktiv, så dagen efter låg jag återigen i feber. När jag återigen kände mig bättre flera dagar körde jag på som vanligt igen.
Planerade upp hela min kommande vecka som jag skulle spendera i Västerås. Efter ett dygn i Västerås om sjuknade jag återigen med högfeber och kraftig förkylning. Jag va då så pass dålig att jag fick komma till en läkare där som endast kollade mig i halsen och sedan sa du har vanligt virus som läker ut av sig själv.
Han tog inga prover.
Va jätte dålig hela förra veckan jag var i Västerås, så fick ställa in allt jag hade planerat in att göra.
Bland annat fotograferingen jag skulle på.
Jag kom hem igen till Uppsala i tisdags fortfarande sjuk. I onsdags hade jag läkarmöte på psykiatrin, vilket jag var tvungen att gå på, då min sjukskrivning ska förlängas och det ska planeras in vad för vård som jag behöver här näst.
Läkarmötet gick väldigt bra, J va med mig. Men efter läkarmötet va jag totalt slut. Sov några timmar på eftermiddagen för att orka med resten av kvällen.
Igår mådde jag ganska bra, hade tid hos min naprapat vilket jag visste att jag bara skulle må bättre av att gå till.
Då J var ledig så passade vi på att storhandla, vi va även hundvakt så tog en promenad efter handlandet och sedan tog jag tag i att packa upp min resväska från förra veckan i Västerås.
Det fanns en hel del att göra hemma, diska, rengöra kattlådorna, laga mat, dammsuga osv.
Vi hann med allt utom att dammsuga.
Idag vaknade jag inte fören kl 12. Kände att halsen och nästan va mer tjock och svullen än igår. Orkade bara förflytta mig från sängen till soffan. J åkte till jobbet vid 16 tiden och först då orkade jag byta om och gå till affären (som ligger över gatan) för att komplettera det vi glömt handla.
Jag bokade sedan tvättid och tog ner resväskan i källaren, gav katterna mat och mening va att jag själv skulle äta.
Men jag orkade inte! så la mig på soffan och tänkte att jag bara skulle vila en liten stund för att hämta kraft till att sedan orka dammsuga. Jag somnade på soffan och vaknade i panik en timme senare.
Jag fick genast ångest över att klockan va mycket, att J snart skulle komma hem och att jag inte hade dammsugit.
Jag försökte verkligen få igång mig själv. Men orken och kraften fanns inte där.
Kroppen kändes så tung att jag inte kunde resa mig upp. Tröttheten i huvudet tryck ner mig igen.
Ångesten över att jag inte dammsugit blandas med att jag även vet att jag måste orka äta och duscha.
Ångesten över att jag inte kommer orka alla dom tre momenten gör att jag vill skita i alla tre och bara lägga mig ner igen och dra täcket över huvudet.
Så jag smsar J och talar om läget. Som säger att jag ska skita i att dammsuga. Ända så tar det ett bra tag innan jag kan släppa tanken på det. Jag försöker att pressa mig i tanken att, du orkar! herregud, du ska ju endast dammsuga en liten etta. Men istället för att lyssna på dessa tankar så gör jag ett val.
Jag vet att jag måste välja mellan att dammsuga lägenheten eller äta och duscha. För jag vet att jag inte kommer orka alla delarna. Jag får då intala mig själv att min egen hygien och näringsintag måste gå före hur lägenheten ser ut.
Så nu har J kommit hem och vi ska äta, sedan ska jag lägga mig i ett varmt bad och försökte njuta av det och inte fokusera på vad jag inte har orkat göra utan vad jag faktiskt gör.

Det är väldigt frustrerande att ha viljan men inte orken, att så simpla vardags sysslor ska bli en sådan stor utmaning både fysiskt och psykiskt men jag har lärt mig att ju mer jag pressa mig själv att orka med det jag egentligen inte orkar kommer inte göra att jag mår bättre, tvärtom! 

Alis Volat Propriis/ Sanna

background

A girl like her- bevittna, delta och utsättas för mobbing

Posted on Leave a commentPosted in Bloggarna, Ej Kategoriserat, Sanna Zachrisson

( bilden är tagen från google)

Jag har just sett en otroligt stark, berörande och väldigt viktig film, som nyligen släpptes på Netflix.

A GIRL LIKE HER 

Det är en MÅSTE se film för det är en kan förändra livet film. Den är så äkta och viktig att så många som möjligt ser den, för den lyfter ämnet mobbing till en helt ny nivå, en nivå som är den verklighet som många idag lever i varje dag.
Filmen handlar om en tjej som dagligen blir mobbad av sin f.d bästa vän.
Hon får utstå dagliga trakasserier och hot i skolan, utanför skolan och på nätet.
Hennes enda vän köper en spionkamera till henne för att hjälpa henne att dokumentera den dagliga utsattheten hon möter varje dag. När den mobbad flickan försöker begå självmord börjar ett filmteam att göra en dokumentär i skolan och uppmärksammar denna flickas situation.
Medan flickan kämpar för sitt liv, följer filmteamet mobbaren helt ovetandes om den hemska sanningen.
När vännen till den mobbade flickan väljer att visa de ”undercover” filmerna för filmtemat får allt en helt annan vändning och konsekvenserna av mobbing kommer upp till ytan.

Detta är en film som jag verkligen vill uppmärksamma ALLA att se!
Jag hoppas att detta är en film som kommer att spridas över hela världen och användas för att skapa diskussion i skolor, bland föräldrar, lärare men framför allt bland ungdomar.
Vi måste bli bättre på att lyfta just konsekvenserna av mobbing, vad det kan leda till och hur det kan förstöra många människors liv. Vi tar idag för lätt på begreppet ”skoj och  skämt” som ofta är en flyktförklaring till mobbing.
Som jag skojade ju bara, allt var på skämt! Men vad detta skämtet leder till är något vi glömmer bort att prata om.
Inget liv är ett skämt, det är ett liv, någons liv.
Och vi måste alla förstå att alla liv är lika viktiga men att ett liv är mer skört än många tror och istället för att förtära det så måste vi lyfta och stärka det.

Sök på filmen A girl like her på netflix, youtube eller google men framför allt SE DEN!

Jag har själv under högstadiet både bevittnat mobbing, varit en del av mobbing och själv blivit mobbad i form att bli retad och driven med.
Jag kommer att berätta 3 olika situationer som jag upplevt som alla är olika delar gällande mobbing.
Detta är en sådan liten del av hur högstadiet var för mig och andra men skulle jag skriva allt så skulle även det bli till en hel serie. Så tar dom 3 situationer som jag upplevt som bland dom starkaste.

Situation 1. BEVITTNA 
Det är många som går längst i den smala korridoren i skolan, alla är påväg till sina lektioner.
Utanför ett klassrum sitter ett tiotal personer från årskurs 9.e.
När vi alla ska gå förbi dessa personer sätter alla 9.or som sitter utanför klassrummet ut dina ben emot varandra för att vi inte ska kunna gå förbi. Dom uppmanar oss att hoppa över deras ben. Det bildas en kö och var och en hoppar mellan alla det utsträckta benen så gått dom kan.
En yngre kille som jag vet sedan tidigare blir utsatt för mobbing är snart påväg att passera och komma över alla det uträckta benen som blockerar vägen. När han ska gå över den sista personens ben sätter denna person krockben på honom och han faller handlöst ner på golvet. Hans böcker flyger ut på golvet och hans glasögon ramlar även som ner. Alla skrattar, han samlar snabbt ihop sina saker och springer sedan därifrån.
Jag själv kan inget göra då jag är näst på tur att ta mig över alla det ut sträckta benen som blockerar vägen framför.

Situation 2. DELAKTIG
Först året på högstadiet var vi ett gäng tjejer i klassen som hängde ihop och ”ledaren” för vårt gäng var min bästa kompis. Vi hamnade i samma klass som en tjej som hon inte tyckte om. Vilket gjorde att vi inte heller tyckte om henne. Jag vet fortfarande inte varför vi inte tyckte om henne eller vad det var som gjorde att just hon blev utsatt.
Under en lektion tittade vi på film och jag och mina vänner satt längst bak i klassrummet.
Ljudet från filmen och mörkret i salen avslöjade inte vårt skitsnack om tjejen som satt några meter framför oss.
Jag hade en klubba i munnen som jag blev uppmanad att kasta på henne.
Jag ville inte men tjejerna hetsade och jag ville visa att jag var lika cool som dom, så jag kastade den klibbiga klubban på henne som fastnade i hennes långa vackra hår.
Detta är något jag fortfarande kan ha sådan ångest över. Det är bland det värsta jag har gjort!
Denna tjej som jag kastade klubban på blev jag väldigt bra vän med året efter då ”gängets ledare” fick alla emot sig och blev totalt utesluten från gänget, så pass utfryst att hon bytte klass och istället tog den tjej vi mobbade en plats i tjejgänget.
Under hela högstadiet så pågick det skit snack, konkurrens , nedtryckningar och en massa konflikter mellan oss tjejer i detta gäng, även med andra tjejer. Jag upplevde dom alla som starka individer som alla ville bli accepterade men var rädda för att inte få en plats.Tillsammans blev vi rivaler och jag upplevde att vi alla var otroligt elaka emot varandra så när jag började gymnasiet bröt jag kontakten med dessa tjejer. Men har följt dom genom livet på sociala medier och lyser inget agg emot någon utav dom. Jag önskar dom alla all lycka i livet.

Situation 3. UTSATT
En helt vanlig lunchrast sista året på högstadiet. Jag och mina tjejkompisar äter i matsalen. Det är högljutt och stökigt. Runt bordet är det mycket prat om vikt och kalorier och om vad man bör äta och inte äta av det som finns på tallriken. Plötsligt flyger det en potatis över bordet som kastas utav en av tjejerna. Det träffar en person.
En lärare kommer snabbt fram till vårt bord, arg och frågar vem som kastade.
Tjejen som kastat potatisen pekar då på mig och säger- Det var hon! Jag tittar upp från min tallrik och förklarar att det inte alls var jag, då jag inte ens vet vad det va som hände.
Läraren frågar vidare, vem var det då? Nu hänger flera av tjejerna på om att det var jag som kastade.
Dom skrattar och pekar och säger- Jo men det va ju visst du Sanna!
Läraren frågar mig-Om det inte va du som kastade vem var det då?
Jag sänker blicken ner mot bordet och säger- Det kan jag inte säga.
Läraren säger då att hon då endast kan förutsätta att det var jag och vänder sig sedan om och går.
Mina kompisar börjar asgarva. Jag frågar dom då varför som skyller på mig?
Jag får då svaret- Men herregud det va på skoj, tål du inte skämt eller?

Samma dag under lektionen efter lunch sitter jag med två utav tjejerna med lektionens uppgift.
Vi göra inte mycket utav uppgiften utav pratar mest om killar och den komna helgen. De två tjejerna pratar om att dom ska på fest om vilka killar som dom hånglat med föregående helg.
Jag själv vid denna tid festande inte eller höll på med killar, då jag va oskuld och jätte kär i en kille sedan hela högstadietiden.
Dom frågar mig om jag som vanligt ska hänga med mina killkompisar där killen jag va kär i ingick.
En utav tjejerna tar då upp sina fingrar och formar två av dom till ett o eller ett hål som det i detta senario ska föreställa, sedan tar hon ett annat finger och stoppar in rakt igenom dom fingrar som är formade till ett hål och säger.
– Vi andra får det här, men för Sanna blir det endast såhär. Hon vinklar då ner fingret när hon ska träffa ”hålet” och upprepar saken flera gånger och båda tjejerna skrattar.
När jag kom hem den dagen så var jag väldigt upprörd vilket min mamma såg men jag ville inget berätta för henne.
Jag sa bara att några av tjejerna hade reats lite med mig.
Min mamma bad mig då att skriva ner vad som hänt och vad som sagts. När hon sedan fick läsa det blev hon rasande! Hon frågade mig om detta endast var för idag, när jag då berättade att detta var ingenting emot vissa andra dagar så ville min mamma kontakt rektorn direkt. Men jag vägrade att göra något åt saken.
Min mamma sa då till mig att från och med denna dagen så skulle jag föra en dagbok där jag skrev ner alla händelser med namn, tid och datum. Det gjorde jag också, vilket är anledningen till att jag kan minnas allt så bra.
Detta pågick under lång tid och min mamma tog kontakt med skolan trotts att jag inte ville och eftersom jag inte ville konfrontera mina tjejkompisar så kunde heller inget göras. Jag fortsatte att vara kompis med dom och dom fortsatte att vara med mig, vilket var det ända jag ville och begärde.

Upplever du på något sätt mobbing, det kan vara utifrån alla olika vinklar.
Kontakta BRIS på 116 111 för råd och stöttning.

Alis Volat Propriis / Sanna

12928152_10153529001552816_5607914073940383449_n

Hemma bland rötterna

Posted on Leave a commentPosted in Bloggarna, Sanna Zachrisson

Nu är jag äntligen ”hemma” i Västerås, den stad jag en gång lämnade för att aldrig mer återvända men idag ser jag inte längre Västerås som den stad där allt hemskt hände utan den staden som jag bär som en del utav mitt liv.
Staden där mitt hjärta är född och jag kallar för min hemstad.
När man möter nya människor är frågan, vart kommer du ifrån/var är du ifrån?  väldigt vanligt. Och för mig är det ett självklart svar från mig eftersom det är Västerås jag är uppväxt och spenderat mesta delen utav mina dagar i.
Människor tar då för givet att jag då också bor i Västerås så har lärt mig att säga, jag är från Västerås men jag bor i Uppsala. För Västerås är min hemstad och Uppsala är min boendestad, så enkelt är det 😉

Nu är jag hos min mamma då min storasyster har kommit hem och hälsar på från Oslo.
Känns super härligt att få ha familjen nära och runt omkring mig, inte alltför ofta det händer då min syster som sagt bor i Oslo.
Trotts att jag är hemma och jag är trygg och bekant med vårt hem så tar det ändå lite tid för mig att komma tillrätta och komma till ro när jag byter miljö. Första dygnet är jag ofta väldigt upp stressad inombords, uppfattas nog som lite hyperaktiv och rastlös.
Jag behöver komma ner i varav och det gör jag bäst genom att få vara ensam och få mitt egna utrymme första natten.
Därför har jag valt att ligga på en stor luftmadrass ute i vardagsrummet istället för inne i sovrummet med min syster.
Och varför jag gör så är just för att jag behöver få tid för mig själv , få tid bara slappa av och försöka sortera och reglera dagens alla intryck. Sedan har jag väldigt svårt att komma till ro på kvällarna.
Jag har redan varit inne i rummet min syster sover i 4 gånger för att hämta nåt jag behöver. Det tar tid för mig att komma i säng och till ro, likadant att komma upp ur sängen och komma igång. Måste veta vart saker är och hur dagen är planerad för att jag ska kunna få till det i tid.
Därför blir det lite halvkaos i min hjärna när jag byter miljöer för jag inte längre har full koll på vad saker är, hur det ser ut osv. Nu är jag ju hemma hos min mamma såhär kommer jag ju till ro mycket snabbare än om jag kommer till ett helt nytt ställe, gör jag det så kan det ta flera dagar innan jag kan slappna av.

Ska vara här i en vecka och ska försöka att få till så mycket tid jag kan med min familj och vänner. Blir lite upp stressad samtidigt så glad och positiv när jag är här för att jag vill hinna träffa så många och göra så mycket som möjligt. Men på en vecka brukar jag inte hinna med alla jag vill hinna med ändå.
Det känns iallafall jätte skönt att vara här i Västerås, den stad jag alltid känner igen mig i vart jag än går, vilken gata jag än står på och vilken jag än ser så kan jag alltid relatera till nåt.
Tillbaka i minnena och till mina rötter som alltid funnits med oavsett om jag har fortsatt att växa.

Alis Volat Propriis / Sanna